Studentpastor och novisch i Lund

Publicerat 2017-11-18 av Västerkyrkan

Och nu studentpastor i Lund

– Valborg Lindgärde i samtal med Karin Olofsdotter

Karin

Så har vi fått en ny studentpastor i Lund, denna höst 2017. Vi träffas över en lunch när hösten har blivit tydligare. Jag vill helt enkelt veta mer om Karin Olofsdotter som, när våra vägar sist korsades, var pastor i Centrumkyrkan i Farsta. Vi har en del gemensamt, det visste jag redan tidigare, men det mer blev tydligt under detta samtal.

Vi är båda uppvuxna i pastorsfamiljer och delar erfarenheten därav som något positivt, en förmån. Det var ett öppet hem på många sätt, bekräftar Karin, öppet med många gäster och många böcker, och många flyttar. Jag fick förmånen att göra mig förtrogen med olika miljöer, tillfogar hon, och det har jag nog burit med mig som en stor tillgång i livet.

Vi talar om alla dessa böcker, om läsningar, läsandet och om glädjen i språket. Och vilka var dina tidiga läsupplevelser, undrar jag. Karin får fundera en stund. ”Det var nog så att jag gav mig i kast med böcker som var aningen för svåra för mig”, säger hon ”böcker som tillhörde vuxenvärlden. Jag läste exempelvis Vilhelm Mobergs Rid i natt långt innan jag egentligen kunde förstå vad jag läste och så dumt var det väl egentligen inte. Men mer i rätt ålder slukade jag Merri Viks böcker om Lotta, en givande läsning för en som behövde lära sig konsten att göra bort sig med det goda humöret i behåll.”

Det skiljer några år emellan oss, konstaterar jag när jag jämför min egen läsning i motsvarande ålder, men upplevelsen är likartad. De upproriska och självständiga flickorna hos Astrid Lindgren och Tove Jansson gav mig ett slags legitima förebilder. Så kan skönlitteraturen fungera!

Ja, i böckerna värld kan man hitta förebilder, men även i det levande liv vi är med om. ”Om du skulle välja ut några personer som varit viktiga för dig, vilka skulle det då bli”, frågar jag nyfiket, och Karin nämner snabbt faderns faster Ellen i Heby. Hon gifte sig aldrig, var ensamstående men alltid till för andra. Under hela sitt liv var hon söndagsskollärare, undervisade och förklarade och gjorde bibelberättelserna levande. När hon så småningom inte längre orkade gå till kyrkan, så bjöd hon hem barnen och fortsatte på det sättet sin söndagsskoleverksamhet. ”Jag älskade henne och såg upp till henne”, betygar Karin. ”En förebild blev hon.”

Du bestämde dig tidigt för att bli pastor, säger jag med en liten fråga i rösten (och mina tankar går till de egna funderingarna på en pastorsutbildning, tankarna som aldrig fick fast form och förankring). Jo, så var det. Efter gymnasiet blev det bibelskola på Betelseminariet i Bromma och sedan det som hette ”Tid-åt-Gud” under ett år. ”Det var det jag ville, ge min tid åt Gud”, säger Karin med en glad glimt i blicken. ”Min pastorsutbildning fick jag sedan under tre år på Betelseminariet innan jag gick in i en tjänst i en ganska nybildad församling i Järfälla, Vårdkasekyrkan, en ’samkristen församling’ som man formulerade det. Ja, sedan har det blivit i stort sett bara sådana s.k. ekumeniska församlingar.”

Vi kommer in på åren utomlands, de viktiga åren i Schweiz på det välrenommerade baptistseminariet i Rüschlikon. Ja, det var verkligen viktiga år, betonar Karin. Miljön var inte bara bedövande vacker, den var också stimulerande och oerhört lärorik. Och synnerligen internationell. Vi kom från tjugo nationer med våra olika baptisterfarenheter och värderingar i bagaget. Detta mångfacetterade sammanhang gjorde att vi tvingades arbeta med våra medförda värderingar och med vår tro för att finna att allt till sist måste reduceras till det väsentliga.

Och studierna där, undrar jag. Var du redan då inriktad mot Gamla testamentets exegetik? Jag frågar och vill veta varför just det ämnesområdet lockade till fördjupade studier, de som var tänkta att leda fram till en doktorsexamen. Nu blev det inte så, livet kom med sina oförutsedda kriser emellan, men kunskapen finns kvar, och intresset. Varför Gamla testamentet? Och Karin förklarar. Jag fann Gamla testamentet med dess långa historia mer spännande, jag tyckte att hebreiska var ett roligare språk än grekiska, och – tillfogar hon med ett litet skratt – det var så förtvivlat många som ägnade sig åt Nya testamentet.

Jag påminner Karin om att jag, då jag var rektor på THS, sökte få henne att återuppta forskarstudierna i Lund. Jag insåg nämligen att THS skulle komma att behöva lärare med den dubbla kompetens som en doktorsexamen och erfarenheter från församlingstjänst utgör. Jag ser på Karin att hon inte riktigt kan erinra sig samtalet. Mitt ärende då var helt enkelt inte aktuellt, det förstod jag nog också vid det tillfället.

Det är lätt att prata med Karin Olofsdotter. Närvaron här och nu är total trots sorl och slammer och folk som kommer och går runt oss. Och uppmärksam serveringspersonal som nu och då undrar om det smakar. Jodå, det gör det förvisso. Vårt samtal böljar så fram och tillbaka och jag söker minnas vad det var jag hade tänkt fråga henne om. Det brinnande intresset för scoutarbetet glömde jag helt enkelt att ta upp, men vi kommer tillbaka till det där med förebilder i livet. Karin nämner Birgit och Berit, det vill säga Berit Åqvist, som var rektor för Betelseminariet, en drivande kraft i bildandet av Teologiska högskolan i Stockholm och under mina rektorsår där en ovärderlig och stödjande studierektor, och Birgit Karlsson, missionsföreståndare i Svenska Baptistsamfundet under åren 1984–1995, båda gestalter med stor personlig integritet, hängivenhet i uppgiften och kompetens i ledarskapet. Det är en förmån att ha fått finnas och verka i ett sammanhang där det varit självklart med kvinnor också på ledande poster, understryker vi. Svenska Baptistsamfundets historia är intressant även i det avseendet.

Men, utbrister nu Karin, jag märker att det blir bara kvinnor bland dessa viktiga förebilder, min fars faster, och Birgit och Berit. Jag vill så gärna nämna några män också, hör jag Karin säga – och som av en händelse blir det tre män på M: Mettinger, Månsus och Mallau. Hans Harald Mallau var lärare i Gamla testamentet i Rüschlikon och en enastående lärare, Harry Månsus visade som eldsjäl i Brommadialogen på den helgjutna andlighetens läkande kraft och Tryggve Mettinger var den entusiasmerande och kunnige exegetikprofessorn i Lund som fördjupade min läsning av Bibelns första del.

Du har förvisso ett omväxlande liv bakom dig redan, och nu är du studentpastor i Lund – vi har kommit fram till kaffet/téet och den lilla kakan. Vad har du då med dig som kan vara berikande i mötet med unga studenter? Karin tänker efter och summerar: jag tycker om samtalet, jag har gått igenom tillräckligt mycket för att inte rygga för något, jag vet vikten av fördjupad andlighet och har en lång erfarenhet av själavård. Detta tror jag mig vara trygg i och jag är förvissad om att alla behöver det, också de som kommer till Lund för att studera, antingen de lyckas eller misslyckas.

Jag sitter och lyssnar och nickar och tänker på alla de tillfällen jag redan sett Karin ivrigt samtalande med nya och gamla studenter efter gudstjänsterna i Västerkyrkan.

Och Lund, staden du nu kommit tillbaka till. Trivs du? Jo, jag trivs, trivs med utmaningarna och med det internationella livet. ”Lund är ju som ett litet Rüschlikon”, säger Karin Olofsdotter med ett litet förnöjt skratt och försvinner ut i studentstadens brokighet.