En församlingsmusiker i Västerkyrkan

Publicerat 2017-11-18 av Västerkyrkan

Valborg Lindgärde i samtal med Eva Kunda Neidek

Eva

Vi hinner inte mer än slå oss ner för en lunch och ett samtal förrän jag måste förhöra mig om namnet. Eva Kunda Neidek.

– Man anar en lätt malmöitiska när du talar, men ditt namn låter betydligt mer exotiskt än så. Berätta!

Och Eva berättar: Eva Nilsson, det var mitt namn, men så hade jag börjat resa till Gambia och Senegal i Västafrika. Där fann jag ordet Kunda, målat på murar och hus – tillsammans med namnet på dem som bodde där. Kunda betyder helt enkelt ’hem’ på mandinkaspråket, och jag tyckte om det som ett slags identitetsmarkör. Eva Kunda, här bor Eva! Så jag började använda det som ett artistnamn och ville också ha det som mitt efternamn i stället för Nilsson. Ett tecken på uppbrott hemifrån, kanhända.

Nu visade det sig inte vara så enkelt att byta Nilsson till just det namnet. Det fanns många Kunda i Sverige och de gav villigt sitt tillstånd, men ett företag med detta namn var misstänksamt, och där stupade det. Men, tillägger Eva, jag fick tipset att använda det som andranamn, det var inga problem.

Som av en händelse råkar nu Kunda också vara en liten stad i Estland, belägen vid Finska viken, och vi kommer därmed osökt in på landet som var morfar Harris hemland. Jag avlyssnar en värme i Evas röst när hon berättar om honom. Hans bakgrund är spännande. Harri växte upp i Tallinn, tvingades in i Luftwaffe som flygplansmekaniker under kriget, och flydde 1944 från militärområdet vid det gamla Königsberg i ett enmotorigt tvåmannaflygplan som han och tre estniska kamrater varit förutseende nog att fulltanka för att följande morgon lyfta mot Sverige. En gudasänd dimma räddade dem undan beskjutningen från marken. Och så landade man på en åker utanför Vetlanda. Och i Vetlanda träffade han så småningom min mormor Kerstin.

”Och i morgon begravs morfar”, tillfogar Eva med kärlek och sorg i rösten. ”Vi stod varandra nära, min morfar och jag.” Eva berättar vidare: ”Neidek var ett namn som han förde med sig från Estland och det ville jag gärna ha. Det blev också godkänt av myndigheterna, och intyget på mitt namnbyte i ett kuvert, det överraskade jag min morfar med på hans 85-årsdag.”

Eva Kunda Neidek – det blev namnet. Snyggt, nickar jag tyst.

Men hur kom då musiken in i ditt liv, undrar jag.
– Den har alltid funnits där, konstaterar Eva. Det var pianolektioner, körsång, mycket musik därhemma. Så småningom blev det Musikhögskolan i Malmö, fyra år med inriktning på sång, kör- och ensembleledning.

Jag blir lite nyfiken på detta att dirigera, på känslan av det jag föreställer mig är mer än en glädje med att leda en samling sångare. Vad är det som ger tillfredsställelse när man står där och söker styra det hela, undrar jag. Eva ser fundersam ut, söker komma åt de rätta orden.

– Andningen, att söka finna det gemensamma uttrycket, att få en hel kör att förmedla äkthet snarare än perfektion. Dan-Olof Stenlund sa en gång till oss när vi sjöng för honom på Musikhögskolan: ”Jag begär inte av er att ni skall sjunga snyggt, men ni skall sjunga uppriktigt!”

Nej, perfektionen är inte det jag vill ägna mig åt som körledare, betonar Eva.

Jag såg Eva i arbete med körsångarna inför den mässa med egen tonsättning som blev gudstjänsten den söndag då hon och Karin Olofsdotter installerades i tjänst i Västerkyrkan, och jag tyckte mig kunna notera en koncentration på rytm i såväl ord som ton. Och jo, det är en riktig iakttagelse, bekräftar Eva. I rytmen agerar en kör som helhet, som en andande helhet.

Hon är en entusiastisk, smittande och högst medveten körledare, Eva. Och ytterst kunnig, säger dom som förstår sig på. Nu vill jag inte släppa musiken, är nyfiken på något musikminnesvärt tillfälle. Det blir ett omedelbart gensvar: Jag fick låna en CD av min morbror med tenorsaxofonisten och jazzekvilibristen Sonny Rollins som spelade ”St Thomas”. Den drabbade mig så som musik kan drabba när man är mottaglig för den. Det var stort.

Själv blir jag nog tyst en stund, tänker på mina egna musikupplevelser, de som en gång slagit ner så att jag nu, långt senare, vet exakt var jag var, vad jag kände och såg. Gasolin – ”Hva gør vi nu, lille du”? – i högtalaren i en klädbutik i Malmö, eller vid ett annat tillfälle, då i stor sorg, Misa Criolla i bilradion. Nu har väl aldrig mina närmast mystika musikupplevelser (han skulle nog bli förvånad, Kim Larsen!) givit annan effekt än en stunds eufori eller den kvardröjande bilden av en vacker molnig himmel med stråk av blått. Men för Eva? Tenorsaxofonens värme, vad betydde den? Jo, blir svaret, jag bestämde mig för att söka till musiklinjen på gymnasiet tillsammans med bästa vännen. Jag ringde henne och sa: ”Nu väljer vi musik, båda!” Och som sagt, sedan blev det musikhögskola och kör och sång och…

Så kommer vi, mitt i denna slamrande och högljudda lunchmiljö, att tala om vägen till en personlig tro. Eva berättar med värme om sin lågstadielärare. Britta hette hon och hon gjorde nog det som inte var tillåtet, ens då, menar Eva. Hon lät oss sjunga psalmer, hon lärde oss Fader vår och hon återberättade med stor inlevelse händelser ur Bibeln. Därmed förmedlade hon något viktigt, ja, rent av livsavgörande. ”Fick hon nånsin veta det?”, undrar jag och tänker lite sorgset på alla mina underlåtenhetssynder i den branschen. ”Nej, och nu är hon borta”, blir svaret, ”men på sätt och vis är hon med fortfarande.” Och så nämner Eva sin pågående skivinspelning, talar om klasskompisen från just lågstadiet som fortfarande är med och nu involverad i denna produktion, om hans teckning av fröken Britta som bevarats (på Evas mammas kylskåp!) under alla år. Den kommer nu att pryda skivomslaget. I ett slags postum tacksamhet. Skivan innehåller ju tonsättningar av Herrens bön – ”Fader vår” – den bön som Britta lärde Eva när hon var liten!

Men så blev du också diakon, säger jag. Hur kom då det sig? Jo, det har med mina erfarenheter från Afrika att göra. Där upptäckte jag att det fanns församlingar med många diakoner, och att de var i tjänst på många olika sätt. Också med musik. Jag attraherades av kombinationen, och så det blev en utbildning på Lidingö.

Det blev inte så mycket mer sagt om detta, vi halkade helt enkelt in på Afrika och vad mötet med vänner där betytt. ”Du var inte särskilt kristen när du första gången kom hit, säger man nu i Ghana”, avslöjar Eva med ett skratt. ”Så var det kanske på sätt och vis – men jag hittade ett slags vuxentro i kyrkan där. Och jag fann dessutom en stor gemenskap, en tydlig familjegemenskap. En bror som står mig nära i Ghana, syskon och mor i Senegal, och så har jag ju min biologiska familj i Malmö.” Ytterligare ett avslöjande: ”Min 40-årsdag om några månader kommer vi alla att fira i Senegal, där jag just nu bygger ett hus. Till och med min bror Kwame från Ghana kommer! Det skall bli fantastiskt.”

Och nu har du välkomnats som församlingsmusiker i Västerkyrkan, vår församlings första anställda församlingsmusiker, säger jag. Tänk att du tackade ja till slut!
– Ja, men jag var länge avvaktande till försöken att fånga in mig. Det blev många samtal med framför allt Bo Paulsson.
Och Eva återger en förlösande replik från ett sådant samtal. ”Vi vill inte låsa dig inne i Västerkyrkan, skall du veta!” Då släppte tveksamheten – liksom, tillfogar hon, när jag träffade Gustaf Björkman. Jag uppskattar honom mycket. Han har en känsla för riktningen, och det värderar jag högt, han tycks veta vad han vill, har visioner. Och Karin – jag ser mycket fram emot samarbetet också med henne.

Vi har ätit lunch tillsammans och länge har vi suttit till bords. Nu är till och med kaffet på maten urdrucket, och den lilla efterrätten med hjortron (underbart!) som hamnade på bordet som en liten god överraskning är avnjuten. Det blev en lång och i flera avseenden god lunch. Samtalet vindlade, stora ämnen och små berördes. Efteråt har jag blivit varse så mycket som jag hade önskat prata med Eva om, som jag ville höra henne tala om. Det hanns inte med, och till en del berodde det på att jag här som intervjuoffer hade en uppmärksam, lyssnande, nyfiken person som paradoxalt lockade mig in i rollen som den intervjuade. Vem var det egentligen som pratade mest?????

Och nu minns jag vårt första möte. Det är några år sedan, det skulle bli brasskonsert i Stadionkyrkan i Malmö. Nu är brass inte det jag självvalt lyssnar till, men sonsonen Josef skulle spela och då måste man naturligtvis vara med. Bredvid mig i kyrkbänken satt Eva, då i tjänst i den församlingen. Så lätt det var att få igång ett samtal, så spontant, minns jag att jag då tänkte. Jo, sådan är hon, Eva Kunda Neidek. Nu i Västerkyrkan i Lund. Härligt!