Från femton församlingsår

Publicerat 2017-05-06 av Västerkyrkan

Valborg Lindgärde samtalar med Torbjörn Ram

Det är en av de sista dagarna i april och vi har bestämt träff för en lunch, Torbjörn och jag. Biff à la Lindström blev det. Rejält och bra. Och synnerligen gott. Det sorlas runt om oss, och vi får söka koncentrera oss på mat och på eget prat. Det är bara några veckor kvar av en femtonårig tjänst i vår församling – bara några veckor – och det är så mycket jag vill fråga om.

Tobbe_2

Du kom som ung och utan egentlig erfarenhet av pastorstjänst? Några år över trettio var du och du hade varit soldathemsföreståndare, inte en församlings pastor. Hur kändes det? Jag ställer en intervjuares mest banala fråga, märker jag. Djärvt, osäkert, spännande, sammanfattar Torbjörn. Nervöst och utmanande var det. Och så var det naturligtvis även för församlingen, tillägger han, och jag nickar. Jo, jag minns att jag var aningen fundersam då i början.

Hur kom det sig då att du ändå vågade detta språng? Eftertänksamt kommer svaret. Det har nog att göra med mitt sökande inom mig. Ett sökande efter uppgift och meningsskapande innehåll. Under mina år först vid bibelinstitutet i Bromma, sedan på Betelseminariet, Svenska Baptistsamfundets teologiska utbildning, också det i Bromma, var jag osäker på om det var pastor jag skulle bli. Nu hade osäkerheten förvandlats till en längtan efter att få arbeta som pastor i en församling, efter ansvaret och utmaningen.

Har du något starkt minne från dessa dina femton år? Något som etsat sig fast och som du gärna vill bära med dig? Det är väl en hel del, anar jag av den omedelbara reaktionen på min fråga, men, blir sedan svaret, det är en händelse som lyser starkare än andra och den är svår att förmedla. Situationen var den att vi vid ett tillfälle var samlade i en samtalsgrupp, läste Bibeln, nalkades livsfrågorna i texten och i oss själva, bad. Och då, i stillheten och bönen, började en av vår församlings mest tysta och stillsamt tillbakadragna att bedja – och himmelen öppnade sig. Det var mäktigt och jag glömmer det inte.

Det finns i minnesförrådet, det kan jag nog ana, en hel del av sådant som också är mörkt och bittert, och vi berör det bara som i förbigående där i Biff à la Lindström-måltiden. Men jag vill gärna ha sagt, summerar Torbjörn, att jag är oerhört tacksam över också det. Jag kan nu i efterhand peka på tillfällen, på situationer, som har varit de allra bästa ledarskapskurser man kan tänka sig. Jag har lärt mig att ta mig ur kriser, dra lärdomar av dem, och jag har blivit stärkt av att våga sätta gränser.

Så kommer vi naturligt in på vikten av handledning. Under alla år, berättar Torbjörn, har regelbundna besök hos en klok och erfaren kollega varit ytterst betydelsefulla. Jag har fått prata av mig om stort och smått, om det svåra och om glädjeämnen. Visst, ibland har det varit tyst, men jag har hela tiden funnits i ett utvecklande samtal och det har varit ovärderligt. Betonar Torbjörn. Själv tänker jag med viss vånda på intensiva rektorsår på THS, då jag verkligen hade behövt detta. Jag erbjöds handledning men tackade nej – i ett rejält och naivt oförstånd.

Under flera år i styrelsens gudstjänstutskott har jag kunnat följa det teologiskt angelägna arbetet med söndagens gudstjänst, och vi talar en hel del om det, om vikten av att, som pastor, kunna träda tillbaka och underordna sig gudstjänsten som en Guds inbjudan, om orden och om Ordet. Och om predikan, vad som sägs och hur det sägs. Om att också där låta ’jag’ stå tillbaka för att visa på det uppfordrande och befriande mötet med bibelordet. Men, betonar Torbjörn med emfas, jag måste ha gjort det jag säger i min predikan, liksom i övrigt i gudstjänsten, till något som är relevant också för mig. Det måste vara äkta. Allt, hela gudstjänsten, måste bottna i mig själv. Det kan vara en möda men det är en förutsättning.

Under ett par terminer hade du möjlighet att läsa universitetskurser i bibelvetenskap. Vad betydde det för dig, undrar jag. Och för din förkunnelse? Det var fantastiskt, betonar Torbjörn. Det var ett slags befrielse. Kurserna gav nämligen en fördjupning i Skriftens möjlighet men också i dess begränsning. Jag hade oerhört duktiga lärare under min utbildning i Bromma och på THS, men nu var jag hungrig på ett helt nytt sätt, och jag hade en erfarenhet att hänga upp kunskapen på.  Att Bibeln är en skatt, det påmindes jag om på nytt om. Det var stort.

Vi byter spår – något. Jag har lagt märke till en sak, säger jag. Jag har aldrig, aldrig någonsin, hört dig tala om att du känner viktiga, stora och betydelsefulla män – eller för den delen kvinnor. Andra kan göra det, med eller utan en underton av skryt, men du gör det inte, du håller inte fram några namnkunniga till beskådan på en silverbricka. Däremot, fortsätter jag, vet jag vilken vikt du lägger vid mötet med dem som livet farit fram med lite ovarsamt. De mer osynliga. Jag vill tro att detta bottnar i en människosyn. En sådan kan man ju läsa sig till, intellektuellt erövra, men man kan också få med den på ett annat sätt. Har jag rätt? Jo, Torbjörn förstår vad jag är ute efter, funderar ett tag och hänvisar sedan till det lilla svaga barnet han själv alltid bär med sig. Jag var som barn orolig, berättar han, jag var exempelvis omöjlig att vara barnvakt för eftersom jag skrek oupphörligt. Det är, tror jag, den erfarenheten som triggas i gång i mötet med människor. Jag kan se det lilla oroliga barnet och jag vill möta det.

Vi har kommit fram till kaffet och jag passar på att överlämna ett tidningsurklipp ur Svenska Dagbladet som jag råkade på därhemma, en artikel från december i fjol om Kent, ”Sveriges bästa rockgrupp”, har det sagts. Det har ryktats att Torbjörn sörjde djupt då beskedet kom att gruppen skulle sluta spela och upplösas. Var han inte med på avskedskonserten? Jag måste ju höra Torbjörn säga något om detta sitt intresse för musik.

Men nu söker han efter orden, märker jag. Detta är svårt att förklara, kan jag nog begripa, och jag skriver ner fragment av samtalet: ”mer klang än text”, ”rytm och harmonier”, ”kontraster”. Jo, säger Torbjörn, jag älskar kontrasterna, hårdrock och synt – och Tom Waits (det är lite genant, men jag måste få hjälp med stavningen), Tom Waits med sitt komplexa universum och sin skrovliga, raspiga röst. Och Chet Baker. Samlingen där hemma, också med gamla vinylskivor, speglar nog just detta – kärleken till rytm, harmonier och kontraster. Vad jag lyssnar på beror på humör, på sinnets årstid. Chet Baker exempelvis snurrade på skivtallriken häromdan, då vemodet tog överhanden.

Jo, jag minns – vi hade en mejlkonversation just då, och själv lyssnade jag på Pergolesi, Stabat mater. Men Kent – vad var det som var så stort med Kent, undrar jag, och får svaret: ”Ett sätt att tolka det mörka.” Musiken, hör jag Torbjörn säga, den har med liv och andning att göra.

Och texten? Jo, texten är nog viktig, men den blir för mig en ytterligare dimension av musiken. Fast det blev ju en torsdagskväll i Västerkyrkan påminner jag, en kväll om trons språk hos Bob Dylan, Ulf Lundell och i någon mån hos Leonard Cohen. Den kvällen blev oförglömlig.

Det har tunnat ut bland borden, sorlet har lagt sig och serveringspersonalen kretsar lite oroligt runt oss. Men jag måste ändå till sist ställa den fråga till Torbjörn Ram som vi som är några decennier äldre ofta ställer oss: om du nu varit ung och valt livsväg, hade du då valt något annat yrke? Nej – och nu är svaret bestämt – sökandet in mot pastorsrollen tog lite tid, men jag hade inte valt annorlunda. Jag är obotligt religiös som människa. Och det är en sådan klang i kristen andlighet …